Varför
Varför ska allt vara så svårt? Varför pressas jag till tårar hela tiden?
Varför kan jag aldrig må riktigt, riktigt bra? Varför känns det som om ingen
i hela världen förstår mig? Varför kan ingen någonsin säga orden jag verkligen
vill höra? Varför måste alltid någonting dåligt hända mig eller min familj?
Jag orkar inte, nån gång vill jag må riktigt bra, nångång vill jag att
min familj ska lysa. Vill kunna finnas till för alla, men det är så jävla svårt.
Jag är inte ens vuxen än. Orkar inte få en massa skit på mig hela tiden.
Vill bara höra ett par fina ord då blir jag glad resten av dagen.
Jag vill inte bråka med folk som jag älskar, då blir jag ledsen
resten av dagen, vilket händer mest.
Ingen behöver ens läsa det här, måste skriva av mig lite. Har fetaste ångesten
och är grovt besviken och ledsen. Men jag vet några som har det bra nu iallafall,
tillsammans.
Sötnöt, om du brydde dig mindre om folket runtomkring och körde ditt eget race, så hade du haft energi som 100 elefanter. Det kommer tids nog ska du se. ;)
This isn't good or bad. It's just the way of things. Nothing stays the same. Så även det här kmr bli bättre någon gång :)
