Qela - Mamma till Nathaniel

Sitter här, och nattänker lite,
like usual. Känner för att skriva
av mig i bloggen men vet inte riktigt
hur jag ska skriva det, för många tankar.
Det finns många som beklagar sig över min
uppväxt, även jag. Men när jag tänker efter
så skulle jag aldrig varit den jag är idag om det
jag upplevt aldrig hade hänt.

Men det har sina grymma nackdelar också.
Nästan allting jag ser påminner om dåliga
saker men jag försöker hålla upp mitt leende.
Det är pga det här det som min skolgång gått
rätt ut sagt åt helvete, har fått höra att jag inte kan
skylla på det men jo det är klart jag kan? Jag satt uppe
i 14 år varje natt och var orolig och bara väntade ( på vad säger
jag inte ) Och jag bröt ihop, gick ner i vikt, svimmade, fick gå på samtal
och var på sjukhuset minst 2 gånger i veckan.
Och nu börjar allting kännas så jävla kefft igen, vet inte ens hur det
här kommer sluta, för livet är som en bergochdalbana.
Jag SKITER i om nån tycker att det här är för privat för det här
är MIN blogg och jag skriver vad jag vill.

Men som tur är så har jag alltid haft mina vänner vid min sida,
eller ja inte alltid men för det mesta. Den jag har att tacka mest
är spikat Elin, som vet att jag har mina dåliga stunder,
som vet att jag är lättirreterad, mår dåligt vissa dagar
och andra dagar helt glad och flippad. Och att hon ens
står ut?! Stark brud hon, en som verkligen har båda
fötterna på jorden och låter INGEN säga till henne att
ändra på sig.