Ärren finns kvar.
Var inte allting bara så jävla mycket enklare när man var liten?
Alltså. Man förstog inte så mycket men man ville så jävla gärna förstå allt eller hur?
Men när man väl har börjat förstå, så vill man inte det längre.
När nånting händer så kan inte alltid mamma reparera skadorna, man får ta det i egna händer,
men man vill så gärna bara SKRIKA ut allting, man vill bara stå där , på en stor jävla sten vid vattnet, och ingen ska vara där. Och bara skrika. Fan vad skönt! Jag vill grina hos min mamma! Jag vill inte ha några problem längre! Men det som inte dödar en gör en starkare. Då borde jag vara stark nu, men varför är ja inte stark då? Jag kanske är det.. Vem vet? Men det känns inte, jag vill känna mig stark, men som sagt.. Alla har sina brister. Precis ALLA. Ingen jävel är perfekt, även fast dom tror det. Det gäller att se på sina brister och reparera dom så gott det går, men det kommer fortfarande finnas ärr där, ärr är inte heller fina. Det går inte att bli perfekt. Sorligt va?
Kommentarer
Postat av: Husse
Din text är fin men samtidigt deprimerande.
Självklart finns alltid ärr i hjärtat men lyckas man stå emot blir man starkare, det e inte lätt men det e bara att bita på det sura äpplet
Trackback
